Miira Ahner är vinnare av Dalslands folkhögskolas novelltävling 2025

Miira Ahner, som till vardags går kursen äventyrsguide, kommenterar vinsten såhär:

– I min novell kommer berättelsen fram mellan raderna. Jag var därför osäker på om den skulle gå hem men det var kul att den gjorde det. Jag skrev den med hjärtat.

Miira belönas med ett stipendium på 10 000 kronor från Aurora och Josef Thorssons premiefond. 

Juryns motivering: Skuggor och fjärilar 

En välformulerad novell med en poetisk ton som tar sig an tävlingens tema på ett sätt som både berör och väcker frågor. Frågor som gör läsaren aktiv och delaktig. Barnets perspektiv och inre värld leder läsaren genom framåt. Karaktärerna träder fram i textens mellanrum. Den ömsinta relationen mellan Marja och morfar gestaltas med sparsam dialog och små gester. Mycket ligger gömt under ytan, precis som i den mörka sjön. Med ett lekfullt språk skapar författaren en nerv och suggestiv känsla och vi vaggas med i årtagens stilla repris. Här finns såväl lugn och trygghet som hot och smygande obehag. Det är en berättelse som är större än sina ord. 

Novellen Skuggor och fjärilar av Miira Ahner

Marja älskar ljudet. Av årorna till morfars gamla eka som skär vattenytan. Av ljudet som uppstår när ekan guppar mot vattnet. Marja tittar på vattenytan som förstörs varje gång morfar tar ett tag med åran. Det är nästan helt vindstilla. Marja blundar. Lyssnar på ljudet. Ljudet av åror mot vattenytan. Det gungar lite lätt i ekan. Marja tänker att om hon slutar hålla balansen. Tappar kontrollen över sin kropp. Så kommer hon ramla i vattnet. Hon undrar om hon hade sjunkit. Hade morfar hoppat i det mörka och lena vattnet för att rädda henne? Det kommer en lätt kvällsbris som flyttar milt på ett av Marjas hårstrån som ligger obekvämt i ansiktet. Det kittlar. Marja orkar inte flytta på det utan tar en djup suck i stället. Hur länge har hon blundat nu? Morfar slutar ro. ” Nå, va tro Marja om de hä?” Marja öppnar ögonen. Det skymmer ute. Det är ännu mörkare än innan hon blundade. Marja tittar ner på morfars hand som pekar mot vattnet. Ner i ingenting. ”Joo”. Morfar ler lite och börjar trassla med fiskenätet som ligger förberett i båten. Marja älskar att lägga nät med morfar. Morfars leende och snälla hand när han klappar Marja på huvudet. En nattfjäril flyger förbi morfars ansikte. Marja tänker på fjärilarna av papper på hennes vägg i rummet uppe i det stora huset. De mamma en gång rev ner. Hon hade räknat dem alla en gång. De var tjugoen. Nu var de nitton. Marja öppnar ögonen och låter blicken bli suddig av att titta på morfar utan att blinka. Det blir som att sköljas bort. Nästan som att sova. Morfar mumlar lite medan han börjar sänka ner första delen av nätet i vattnet. Marja gillar inte att vara ensam på natten men hon gillar att vara med morfar. På natten finns inga fjärilar. Och då dansar skuggor över ansikten. Marja och hennes mamma har bott hos morfar nästan så länge hon kan minnas. Ibland påminner morfar Marja om att det fanns en tid innan de flyttade till honom. Då de bodde i stan. Marja och mamma. En annan epok. Ett annat liv. Då dagarna var fyllda av sol och mammas ansikte var ljust och pappas ansikte rent. En tid då natt var natt och dag var dag. En epok i vilken fjärilarna satt på väggarna och Marja var hos morfar på somrarna. Fast det minns inte Marja såklart. Bara när hon blundar på kvällarna. Väldigt hårt. Ibland tänker Marja att det vore lättare om hon försvann. Ner i vattnet. Ut i skogen. Hon tittar över till andra sidan den lilla sjön utanför morfars stuga. Skogen är beckmörk. Marja brukar springa ut till den på nätterna och gå runt i den på dagarna. På nätterna har hon skuggor rusande efter sig. Skuggor över ansikten. Marja gillar inte att vara ensam på nätterna. 

Morfar lägger ner den sista delen av nätet i vattnet och flyttar händerna till årorna. Han tittar sammanbitet och lite finurligt mot Marja medan han börjar ro tillbaka till bryggan. Marja och morfar är lika. De har samma ansikte och morfar har fjärilar på väggen i sitt rum. Över morfars ansikte dansar det aldrig skuggor. Inte ens på natten. När Marja var liten brukade hon tänka att morfar och hon skulle bo själva. Mitt ute på havet eller någonstans långt härifrån. Tänk om morfar reste för gott och tog med sig Marja? Ekan slår lite mot kanten på bryggan och Marja tar tag i den och hoppar upp. Morfar kastar tampen till henne och lägger årorna i mitten av ekan. Marja förtöjer i en liten träpinne som morfar har satt fast i de mosstäckta plankorna till bryggan. Marja tittar på båthuset på andra sidan bryggan medan hon väntar på att morfar ska ta sig upp ur ekan. Båthuset hade en gång varit rödmålat men var nu mycket nedgånget. Huset som ingen pratar om. Huset som inte riktigt finns. Det Marja helst vill glömma. Marja tittar på morfar som börjar gå mot det stora huset där Marja och hennes mamma sover. Marja går efter. Marja och morfar behöver aldrig prata men förstår varandra som med tusen ord. Morfar klappar Marja på huvudet när de kommer fram till det stora huset. Han säger att Marja är duktig och att hon ska sova gott. Han pratar finska och luktar cigaretter. Marja ler och säger godnatt. Hon pratar svenska och har fräknar och trasiga jeans. I Marjas rum lyser en nattlampa och det hänger nitton fjärilar på väggen. 

Nästa morgon är huset tomt och fjärilarna borta. Marja står på bryggan och ser ut mot sjön. Morfar står bredvid och kramar henne från sidan. Marja tittar upp mot morfar och känner solen mot kinden. Hon kisar lite. Morfar säger inget men påminner henne om att hon börjar en ny epok. En gul citronfjäril flyger förbi morfar och landar på Marjas arm. Hon blickar mot utsikten över sjön vid morfars stuga. Marja har nitton pappersfjärilar i en låda och en citronfjäril på armen. 

Novellen Skuggor och fjärilar är publicerad med Miira Ahners godkännande